Livet med Lisola

Snö på marken, minus åtta på termometern, blåsigt.
Så kallt att det gör ont.
Busan konstaterar
- Det är svinkallt!

Mostern pratar med Busan, försöker förklara någonting.
Busan vänder sig om till mamman.
- Men vad är det för fel på Frida?

Busan traskar efter mostern in på toaletten
- Vill du vara själv eller tillsammans?

Ute i köket hör mamman hur Lisola dansar och sjunger ikapp med radion till Lady Gaga.
- mamamama pokerface...
- Mamma, det här i min favoritsång, jag vill ha den på min lista på datorn!

Idag vaknade Lisola tio minuter innan väckarklockan.
- Mamma det är faktiskt morgon nu!
Sedan låg hon i halvmörkret och tittade med stora ögon på sin trötta mamma.
- Tänk om de går luciatåget utan mig?
-- Men älskling, dagis har inte ens öppnat än.
- Nu måste vi gå upp!

Under tiden vi gjorde oss i ordning fick mamman höra den dansande granen sjunga "We wish you a merry christmas" tjugo gånger. Minst. Utan överdrift.

- Mamma, idag på dagis fick vi sådan där, vad heter det...? ... sprit.
-- Handsprit?
- Ja, sådan där som man smörjer in händerna med. Barnen fick det och fröknarna har det också.

Mamman tar kort på Busan.
- Får jag titta mamma?
Visar bilden.
-Suveränt!

Lisola provar utklädningskläder på biblioteket
- Titta på mig mamma, jag har värsta fina klänningen. Jag är värsta fina tjejen!

Ja, det e du.

-- Lisola ät inte upp allt godis.
- Varför?
-- Du kanske får ont i magen då.
- Då kan jag gå och bajsa!

Sypermys med superrusk utanför.
Och det börjar ju faktiskt närma sig jul.

Lisola har börjat använda ordet "tråkigt" som ett uttryck för allt möjligt. På ett både roligt och ibland irriterande sätt.

- Jag vill inte ha den här tröjan!
-- Jo, du får ha den nu, vi hinner inte byta.
- Ååååh! Tråkigt!

- Jag vill ha juice att dricka!
-- Nej, men är du törstig kan du få vatten.
- Tråååkigt!

-- Kom så borstar vi tänderna!
- Tråkigt!

Mamman tycker om Lisolas verb för att pynta.
- Nu har vi också julat mamma!

Lisola med glad men förvånad röst när mamman hämtar på dagis
- Pappa sa att han skulle hämta mig, och så dök du upp!

Så själviskt. Så fantastiskt mysigt.
Innan mamman går och lägger sig tassar hon in till Busan. Lyfter upp tungt, varmt sovande barn och bär in till mammans säng. Kryper snabbt ner brevid, drar Busan nära, nära. Håller om. Somnar tätt intill med blonda fjun kittlandes i ansiktet.
Där, då, i den stund, finns inget annat. Inga bekymmer och inga måsten, bara frid och lycka.

Nappförhandlingarna hårdnar.
Nu är Pariset och krokodilen lagda åt sidan.
Busans senaste bud,
- Mamma, när jag blir storasyster ska jag sluta med napp, för då kan bebisen få mina.

Jaha du...

Väntetid fyra och en halv timme.
Trots att vi hade pratat så mycket om det flera dagar innan blev Busan hysterisk när vi väl kom in till sköterskan. Med tanke på den spenderade väntetiden och de många och långa diskussionerna mellan mamman och pappan om att överhuvudtaget gå dit, så var det inte bara att låta Busan bestämma, tacka för oss och gå därifrån.
Men det var tufft för mamman att tillsammans med pappan hålla i en rädd, sprattlande och gråtande Busa som skrek
- Nej, jag vill inte ha spruta! Jag vågar inte!
Mamman hörde dock senare att det hela hade belönats med en sväng till leksaksaffären.
Och idag, dagen efter, är Busan utan men, medan mamman ojar sig över trötthet, huvudont och frusenhet.