Livet med Lisola

Busan sjunger Veronica Maggio,
- Du får passa dig som skatan
för jag glömmer aldrig bort vart du bor, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort...

Vi åker buss. Busan sitter stilla i mammans knä och tittar ut.
- Mamma, jag vet inte om det här är på riktigt
-- Vaddå?
- Jag vet inte om det är på riktigt!
-- Vilket menar du?
- Jag vet inte om världen finns på riktigt. Tänk om vi bara är på låtsas, som fantasimänniskor.
-- Det tror jag inte, vi lever ju, kan se och känna varandra.
- Men mamma, jag vet faktiskt inte om jag tror på att det här är på riktigt.

En medresenär på tåget utbrister i ett "oh, fy fan".
Busan tittar allvarligt på mamman.
- Man får inte säga sådär, det är bara Oskar som får sjunga så, och när man tagit studenten.

Mamman kryper ner i sängen bredvid den underbara. Utan att öppna ögonen vaknar hon till och viskar ut i mörkret
- Mamma, vet du vad det bästa med dig är?
-- Nej?
- När du håller om mig såhär.
Varm Busankropp. Varmt mammahjärta. Lycka.

Utanför mataffären sitter en hund fastbunden.
- Mamma, vad heter den hunden?
Mamman svarar trött och stressad
-- Ingen aning, hur ska jag kunna veta det?
Busan ser förnärmad ut
- Jag tror i alla fall att den heter Puder!
-- Åh! Jaha! Mamman känner sig dum.
-- Pudel ja. Vad duktig du är! Hur visste du det?
Busan är fortfarande lite stött 
-För att någon har berättat det för mig!