Livet med Lisola

Mamman och Lisola hade en spännande diskussion när vi cyklade till dagis.
Diskussionen handlade om en pinne, men hade lika gärna kunnat vara ett vuxensamtal om något helt annat.
-- Jag vill ha min pinne!
- Du behöver inte den.
--Jag saknar min pinne!
- Men du klarar dig utan den.
-- Men jag tycker om min pinne! Jag vill ha tillbaka den!
- Det finns så många bra pinnar här i världen, du hittar en ny.

För visst, så är det väl? Visst? Visst?

Mystisk fläck, eller snarare klet, på Busans byxor. Grönt är det också. Mamman granskar.
- Har ni lekt med deg idag?
-- Ja mamma, jag har degat på dagis.

Vi kommer hem, tar av oss ytterkläderna och går och grejar på var sitt håll.
Efter en liten stund säger Busan med hög arg röst
-- Mamma, nu måste jag prata med dig!
Hon kommer ut i köket med ett godispapper i handen. Hon tittar uppfordrande på mig
-- Jag har ju sagt till dig att du ska spara en bit till mig också!
Mamman kan inte låte bli att le, men känner sig lite skyldig, det hade ju inte ens varit lördag.

Nu för tiden känns det inte så mycket som "livet med Lisola" utan mer som "konflikter med Lisola"
Hon testar sin mamma på alla tänkbara sätt den här fantastiska ungen.
Det sliter på mamman. Mamman som ändå måste vara stor och stark.
Att verkställa sina hot kan vara riktigt jobbigt, men något mamman fått lära sig att göra.
Då Lisola fullständigt struntade i vad mamman sa uppfylldes hotet om utesluten godnattsaga. När Lisola verkligen förstod konsekvenserna, var det en smärre katastrof.
-- Jag viiiill ha godnattsaga! Min godnattsaga! Mamma! Mamma!
Mamman satte sig brevid och förklarade, och höll fast vid vad hon sagt.
-- Jag vill! Jag vill haaaaa godnattsaga! Man får faktiskt inte göra så mot sina barn!

Suck. Mitt i allt det jobbiga är du bara så fantastisk lilla underbara Bus.

-- Mamma vad heter de som flyger på natten?
- ?
-- Ja, de där faten som kommer och flyger?

Aha, du menar ett sådant som du kom hit med älskade Busan.

Vi springer upp och ner, in och ut ur tvättstugan samtidigt som vi leker ute på gården.
En omgång ner i tvättstugan vill inte Busan med, utan stannar kvar ute.
När jag efter några minuter kommer tillbaka säger Busan
-- Jag var ledsen när du var borta!
- Varför det? Du visste ju var jag var, och alla dörrar är öppna så det är bara att komma.
-- Jag var ledsen, men fåglarna tröstade mig!

Jaa du Busan, eller ska jag kanske säga Askungen?

Mamman tycker att Lisola är en alldeles för stor tjej för att använda napp.
Vi har pratat länge om att försöka sluta, men både mamman och pappan fasar för dagar och nätter efter detta stora steg.
Mamman kan tycka att det är okej att Lisola har napp när hon sover, åker bil, cyklar, myser i soffan...
Nej, det är verkligen dags att ta tag i det här.
Vi har pratat om att lämna napparna till grisen i Mariebergsskogen, men efter kusinens berättelse om EuroDisney har Lisola ändrat sig.
-- Jag vill åka till Pariset och lämna nappen till krokodilen!

Lisola är tillbaka på dagis igen, men nu på annan avdelning, med äldre barn. Och det märks, det är inte småbarn som tultar omkring längre, utan små tjejer och killar som kan kommunicera ordentligt med varandra. På både gott och ont.
När Lisola kom hem efter första dagisdagen frågade mamman entusiastiskt;
-- Har det varit bra på nya dagiset idag?
- Näe! De sa dumma Lisola!
-- Vem sa det?
- A.
-- Men då får du säga till A att du inte alls är dum.
- A är inte min bästis!!

Lisola har pratat hela sommaren om att börja på nya avdelningen.
Nu när hon har börjat märker man att hon känner sig så stor. Och hon trivs så bra.
För mamman berättade hon att
-- På stora avdelningen kan man inte ha blöja och inte napp heller, det har inte stora tjejer!
Blöjstadiet är avklarat och glömt, det där med napp är lite värre...
På morgonen är Lisola minst lika trött som mamman och vill ha nappen när vi cyklar till dagis.
Väl framme vid dagis plockar hon ur nappen innan jag lyfter ner henne från cykeln.
-- Mamma du får ta den annars är det pinsamt!

Lisola tjatar om något hon vill göra.
Tjatar, tjatar, tjatar.
Mamman står på sig.
Tjatandet fortsätter.
- Lisola, sluta nu, nu pratar vi inte mer om det här!
-- Punk slut! avslutar Lisola diskussionen.

Så äntligen gick vi den omtalade "Trollvandringen".
Den annars så kaxiga Busan var det barn som stod längst bak, och klamrade sig fast i mammans ben.
Efter ett tag blev hon dock lite modigare och ville bära skattkistan med de magiska stenarna.
En trollflicka försökte prata lite uppmuntrande med henne. Busan sa att hon tyckte att trollet hade fin svans.
- Har inte du någon svans? frågade trollet.
-- Nej, jag har bara en snippa muttrade Busan
- Vad sa du? undrade trollet
- Har du skippat den?
-- Neej, svarade Busan och sa högt och tydligt
-- Jag har bara en snippa!
Flicktrollet skrattade så att hon inte visste vart hon skulle ta vägen.

Jag har lärt Busan att man inte ska kasta skräp i naturen. Det här har hon tagit på största allvar och vill till och med plocka upp andra skräp som vi ser ute. Med bestämd röst säger hon;
-- Man får inte kasta skräp så, det är inte bra för naturen!

Lite orolig för Busans hårkvalitet, och har man inte så många strån ska man vara rädd om dem man har.
Då Busan har tofsar och tröttnar på dem sliter hon ut dem vilket bidrar till att massa hår föjer med.
Mamman har sagt till flera, flera gånger att "säg till när du inte vill ha dem så hjälper jag dig, du får inte bara slita!"
Men så gjorde hon det igen och stora tussar försvann.
- Lisola du får inte göra så, du har snart inget hår kvar, vi får klippa dig som pappa!
Såg inte ut som det noterades något särskilt den här gången heller, men så idag helt plötsligt fingrar Lisola på sina tofsar
-- Mamma, jag vill inte se ut som pappa!

Förlåt älskade unge att jag hotade dig med att se ut som pappa.

När Busan sjunger "ekorrn satt i granen" har hon börjat sjunga
-- Och den långa ludna bajsen...
Det efterföljs av fnitter och är tydligen väldigt roligt.

När vi var på IKEA för ett tag sedan upptäckte Lisola "Småland" - lekhörnan där barn kan lämnas i en timme.
Och visst, då man fyllt tre år var man välkommen.
Så där hoppande Busan glatt in. Mamman gick med mobilen i högsta hugg om en ledsen Busan skulle vilja bli hämtad, men ingen risk, det var ju succé.
När Busan vid senare tillfälle hörde mamman, mormorn och mostern prata om att åka till IKEA, var hon väldigt mån om att få följa med;
-- Mamma, jag vill följa med och lämna in mig!

Lisola har börjat använda uttrycket "till exempel" i alla möjliga och omöjliga situationer.
-- Nej mormor, mamma ska torka mig till exempel.
-- Jag vill inte ha min klänning till exempel.
-- Mamma, jag vill inte sova till exempel!

Vi åker pendeltåg mellan Ljungskile och Gbg. Vid varje stopp säger en röst i högtalarna vad stationen heter. Busan verkar inte notera det något särskilt tills rösten säger "Nästa stopp Kode"
Busan klättrar snabbt fram till fönstret.
-- Här måste jag titta på kossorna!

Mormorn ska skjutsa oss till tåget i Trollhättan. Jag berättar för Lisola att mamman och pappan bott där.
-- Har jag också bott där? frågar Lisola.
- Nej det var innan du fanns.
-- Var var jag då?
- Ja, det var innan du föddes...
-- Meeen berätta då! Var var jag? I Afrika?

Ja, kanske...