Livet med Lisola

Mamman tycker om Lisolas verb för att pynta.
- Nu har vi också julat mamma!

Lisola med glad men förvånad röst när mamman hämtar på dagis
- Pappa sa att han skulle hämta mig, och så dök du upp!

Så själviskt. Så fantastiskt mysigt.
Innan mamman går och lägger sig tassar hon in till Busan. Lyfter upp tungt, varmt sovande barn och bär in till mammans säng. Kryper snabbt ner brevid, drar Busan nära, nära. Håller om. Somnar tätt intill med blonda fjun kittlandes i ansiktet.
Där, då, i den stund, finns inget annat. Inga bekymmer och inga måsten, bara frid och lycka.

Nappförhandlingarna hårdnar.
Nu är Pariset och krokodilen lagda åt sidan.
Busans senaste bud,
- Mamma, när jag blir storasyster ska jag sluta med napp, för då kan bebisen få mina.

Jaha du...

Väntetid fyra och en halv timme.
Trots att vi hade pratat så mycket om det flera dagar innan blev Busan hysterisk när vi väl kom in till sköterskan. Med tanke på den spenderade väntetiden och de många och långa diskussionerna mellan mamman och pappan om att överhuvudtaget gå dit, så var det inte bara att låta Busan bestämma, tacka för oss och gå därifrån.
Men det var tufft för mamman att tillsammans med pappan hålla i en rädd, sprattlande och gråtande Busa som skrek
- Nej, jag vill inte ha spruta! Jag vågar inte!
Mamman hörde dock senare att det hela hade belönats med en sväng till leksaksaffären.
Och idag, dagen efter, är Busan utan men, medan mamman ojar sig över trötthet, huvudont och frusenhet. 

Busans favoritlåt på radion, Duffy- Mercy.
Mamman och Busan släpper det vi har för händerna, skruvar upp radion i köket till max och dansar runt och sjunger.

Busan är iväg på sitt första riktiga kalas.
Ett kalas hos en dagiskompis.
Ett kalas där inga föräldrar får vara med.
Ett kalas där man ska vara utklädd. Och Busan är fiiiinast. Mamman är opartisk.
Påväg till kalaset berättar Busan
- S bor vid kondoriet! Man kan köpa bakelser där.

Och mamman är så lättrörd nu för tiden. Blir tårögd av att se Busan där. Iklädd egenutvald kostym, en mycket rosa fe-kreation. Så framåt, så glad, så social, och plötsligt så stor. Blink, blink, blink.

Mitt på övergången för fotgängare i Karlstads mest trafikerade korsning stannar Busan tvärt. Hon har sin lilla hand i mammans.
- Titta, det är precis som mina! Busan tittar ner i gatan.
-- Vaddå?
- Titta, det är precis som i mitt namn! Busan pekar ner i gatan.
Mamman är så trög.
-- Vaddå?
- Men mamma, det är samma bokstav som i mitt namn!
Mamman tittar ner i gatan. Vaddå? Men så ser även hon, gatstenarna i vinkel. Och visst ser det ut som L. L som i finaste, smartaste och mest uppmärksamma Lisola.

Lislola hjälper mamman med att bädda rent. Lisola står länge och grejar med en kudde, försöker få av örngottet. Tillslut utbrister hon;
- Men snälla nån kudden, sluta bråka med mig!

Vi sitter på tåget.
Eller ja, mamman sitter och Busan klättrar omkring, samtidigt som hon högt och tydligt förgyller sina medresenärers resa med en liten sång, vilken består av en textrad som upprepas om och om igen.
- Pensio, pensio, pensionääääär!

Lisola ritar i sin målarbok.
- Mamma, den här katten heter Ellie. Jag heter också Ellie. Och du...
Lisola pekar på mamman
- ...du, du får heta flamingo!